/Olivia

Det har snart gått en månad sedan jag började på Itrims snabbvariant. December 2010 har inte varit likt något annat. Jag har känt mig så äckligt jävla fet. Jag har känt mig illamående. Lycklig. Stolt. Snygg. Ful. Känslorna kring Itrim byts ständigt ut, samtidigt som jag har ett jämnare humör. Det är otroligt svårt att förklara. Övervikt är något hemskt att gå runt med, både fysiskt och psykiskt. Jag är så glad att jag har tagit tag i det nu. En jävla gång för alla, ska jag bevisa det för mig själv. Jag förtjänar det. På riktigt. Jag struntar i allas negativa åsikter om måltidsersättningar, det här är på liv och död. Jag vill inte vara tjock. Vem fan vill vara det egentligen?

Bilden är tagen för exakt en månad sedan. Mitt ansikte har krympt och fettet på hakan/halsen är hälften så stort nu. Det är det som får en att orka. För de här dumma veckorna med ersättning är värt det. Tänker på hur många år jag har "unnat" mig själv. Jag är beroende av mat och socker. Det svider att erkänna, men det har jag varit det i sex år. Då känns inte 3 månader som någon större tid alls. Men dagarna går långsammare. Man tänker på mat, andas mat, ser mat ÖVERALLT. Det känns. Om ett kilo har jag gått ner hälften. HÄLFTEN. Sedan har jag bara hälften kvar, innan jag är klar. Det kommer nog gå väldigt fort trots allt. Älskar mina föräldrar för att de gav mig chansen att börja på Itrim. Älskar min mormor och Mikaela för att jag får sällskap. Men mest av allt älskar jag mig själv för att jag skakade om mig själv. Insåg allvaret. Nu eller aldrig.