Ibland skäms jag. För att jag tillåter mig själv att glömma bort. Min kärlek. Den starka kärlek som jag har till dessa fyra män. Har inte tagit mig tid att bara glömma allt annat, bara lyssna och njuta. För det spelar ingen roll hur gamla låtarna är, hur många gånger jag har hört dem. Mitt hjärta kommer alltid att smälta när jag hör introt. Det är svårt för någon som inte känner samma sak att förstå. Mitt hjärta gör ont för att jag älskar dem så mycket. Har så många fina minnen till deras musik. Det är inte bara musiken heller. Allt de gör för den här planeten. De är så goda människor. Bara att min absoluta favoritlåt genom tiderna skrevs på en antik orgel och är tillägnad sångarens fru då hennes pappa avled. Hur fint är inte det? Blir tårögd av att skriva det här. Eller nej, nu ljuger jag. Jag gråter när jag skriver det här. Så mycket betyder det för mig.
Minns fortfarande min första konsert 2005. Redan då föll jag, så jävla hårt. Har fortfarande inte kunnat resa mig. Min kärlek till er kommer aldrig någonsin att försvinna. Jag kommer aldrig att ge upp er.
/Olivia
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar